Jag hatar det här. Jag kan se dina steg, dina rörelser på långt håll och hinner vända bort blicken. Hinner vända bort blocken och hoppas på att få förbli den jag alltid varit för dig, den obemärkta. För även om jag just nu har en period då jag nästan är desperat efter att få snyas finns det undantag. Och det undantaget är du.

Ett annat du:

Du. Är. Så. Jävla. Fin.

 Jag blir knäsvag, jag förstår inte, du är ju fel, du är inte som jag, du är så långt bort det kan bli. Men bara en blick får mig att le och bara ett ord får mig att rysa. Igår var du så nära det kan bli, men så nära får ingen gå. På riktigt. Arm mot arm, ben mot ben. Viskande ord i en sal fylld av människor. Jag förstår inte vad som händer med mig. Det borde inte vara som det är.

 Såhär. Det är fel, du är fel.

 Men du kan inte se, när löven faller ner hur fel jag är. 

Jag måste få lite sömn.

atombomb

Idag var det måndag, och jag var glad. Skola är roligt, särsklit när man går estet som jag och får göra roliga saker. Jag har fått leenden, leenden och mitt hjärta har vingar tror jag. Jag lovar att det flyger iväg om jag inte aktar mig.

Men jag har också fått antydan om andra saker, fårn någon jag inte vill få antydanden ifrån. Vad gör man då? Jag kan inte sånthär, det kan jag verkligen inte. Så om någon ute i bloggvärlden vill lämna ett tips så skulle jag verkligen bli glad!

atombomb

Söndag

Söndag

Söndag.

Jag hatar söndagar.

Ikväll har minnen kommit ifatt mig, sånt som var längesen och var bra. Hur kan någon som en gång stod så nära plötsligt bete sig som att man inte ens existerar? En vän som en gång var en bästa vän kan tillochmed låta bli att säga Hej. Jag är tydligen för töntig, för obetydlig, för Fel. Och nej, jag sörjer inte det direkt, för min barndomsvän är numera en av fjortisarna, en av de som jag inte förstår mig på för fem öre. Men ändå. Jag var så jävla ledsen då, när vi började på samma skola och hennes blickar irrade sig långt bort från mina. Jag vet att hon såg mig, men att säga Hej är för mycket begärt, för att inte tala om att prata, umgås som förut. Jag blir arg när jag tänker på det.

atombomb

Sover hos dig på din nåder, Rör dig fast jag inte får det

Önskar att jag bara drömde, Att det var en vanlig söndag

Måndag morgon förra året, Ångrar hela förra året

Ångrar att jag aldrig svara, Att jag bara lät dig vara

Samma nätter väntar alla, Utan dig är alla kalla

Långa mörka utan sömn, Du ligger med nån annan tönt

Den här stan är ägnad dig, Alla gator hånar mig

Mina tårar din stad vet att allt är alldeles för sent

Jag vet jag har mig själv att skylla, Har vetat det varenda fylla

Varje gång jag skakat hem och längtat efter dig igen

Alla filmer alla böcker handlar om dig

alla ryggar tillhör dig tills jag går fram

”Förlåt jag trodde det var nån annan” 

Samma nätter väntar alla- Markus Krunegård

Vad är det jag inbillar mig egentligen? Att allt är en saga? En amerikansk Highschoolfilm? Det är det inte. Men gud, jag håller nästan på att bli kär. Och det vill jag inte. För det gick sannerligen inte bra sist. Det slutade med med tårar, tårar och brusten vänskap och undvikande blickar i korridorer, kinder som blir röda och varma. Jag är så rädd, jag vet inte hur sånt här går till! Hur lär man sig? Kan man någonsin göra det? Det tror inte jag. Det är samma oavsett hur många gånger man går igenom det tror jag. Men en del får det att se så lätt ut. Bli ihop, göra slut, bli ihop, göra slut. Och så tills de dör. Jag tror aldrig någonsin att det komemr bli lätt för mig.

atombomb

Jag har inte sett några underbara leenden idag. Sjukanmäld hette det. Sånt är mindre bra. Ingen vardagslycka för mig.

På min skola går en pojke som har skrattgropar som får det att pirra i magen och le när jag tänker på det. Som får mig att skratta utan att ens behöva göra något. Som får mig att önska att jag var lite sötare, lite smalare, lite kortare, lite modigare, lite intressantare. Som får mig att vilja skrika Se Mig Se Mig Se Mig! Som får mig att tro att det inte kan finnas finare på jorden. Som är allt jag inte är och därför är allt jag är. Som är så olik mig och ändå så lika. Som säger saker som får mig att känna mig korkad. Som får röda kinder när han skrattar. Som snusar utan att jag tänker och stör mig på det. Som får mig att ligga sömnlös om nätterna och kliva upp extra tidigt för att göra allt i min makt för att bli så fin jag kan. Som egentligen inte på något sätt är min typ men ändå är överallt där jag är. Som jag tänker på hela, hela, hela tiden.

 Och jag vet inte vad som händer med mig.

Du går på ditt oefterhärmliga sätt över skolgårdens grus för dig själv.

atombomb