Jag har försökt vara arg på honm över det han gjorde, det som jag faktiskt borde vara arg över. Men det går inte, inte när han ser på mig med dom där blå ögonen och ler så som han gör. Jag har så mycket att vara arg på honom för egentligen. Men det går helt enkelt inte.

När jag tänker på hur hans hand försiktigt lade sig över min axel och låg kvar där, och var så varm i allt det kalla så vet jag hur det ligger till. Då vet jag att jag borde hålla mig långt långt borta. Och ner jag ser honom ens prata med någon annan önskar jag att jag hade något lika intressant att berätta, något som får honom att skratta eller le eller fråga något. Men jag blir för nervös när han är i närheten, jag bara babblar och får inte ur mig något vettigt ochjag blir klumpig och känner mig ful.

Det är inte ens kärlek. Det är bara vill ha, vill ha, vill ha.

Och alla rykten gör mig inte så arg som jag påstår, för att dom överhuvudtaget existerar gör ju att det finns en chans att dom skulle kunna stämma. Och det är ju egentligen det jag vill, innerst inne.

jag vill ha allting

atombomb.

'Kommer du till skolan imorgon då?'

'Ja, jag gör ju vadsomhelst föra att träffa dig, det vet du.'

ÅHÅHÅHÅHÅÅHÅHÅHÅHÅHÅHHHH.

Jag hatar det här. Jag kan se dina steg, dina rörelser på långt håll och hinner vända bort blicken. Hinner vända bort blocken och hoppas på att få förbli den jag alltid varit för dig, den obemärkta. För även om jag just nu har en period då jag nästan är desperat efter att få snyas finns det undantag. Och det undantaget är du.

Ett annat du:

Du. Är. Så. Jävla. Fin.

 Jag blir knäsvag, jag förstår inte, du är ju fel, du är inte som jag, du är så långt bort det kan bli. Men bara en blick får mig att le och bara ett ord får mig att rysa. Igår var du så nära det kan bli, men så nära får ingen gå. På riktigt. Arm mot arm, ben mot ben. Viskande ord i en sal fylld av människor. Jag förstår inte vad som händer med mig. Det borde inte vara som det är.

 Såhär. Det är fel, du är fel.

 Men du kan inte se, när löven faller ner hur fel jag är. 

Jag måste få lite sömn.

atombomb

Idag var det måndag, och jag var glad. Skola är roligt, särsklit när man går estet som jag och får göra roliga saker. Jag har fått leenden, leenden och mitt hjärta har vingar tror jag. Jag lovar att det flyger iväg om jag inte aktar mig.

Men jag har också fått antydan om andra saker, fårn någon jag inte vill få antydanden ifrån. Vad gör man då? Jag kan inte sånthär, det kan jag verkligen inte. Så om någon ute i bloggvärlden vill lämna ett tips så skulle jag verkligen bli glad!

atombomb

Söndag

Söndag

Söndag.

Jag hatar söndagar.

Ikväll har minnen kommit ifatt mig, sånt som var längesen och var bra. Hur kan någon som en gång stod så nära plötsligt bete sig som att man inte ens existerar? En vän som en gång var en bästa vän kan tillochmed låta bli att säga Hej. Jag är tydligen för töntig, för obetydlig, för Fel. Och nej, jag sörjer inte det direkt, för min barndomsvän är numera en av fjortisarna, en av de som jag inte förstår mig på för fem öre. Men ändå. Jag var så jävla ledsen då, när vi började på samma skola och hennes blickar irrade sig långt bort från mina. Jag vet att hon såg mig, men att säga Hej är för mycket begärt, för att inte tala om att prata, umgås som förut. Jag blir arg när jag tänker på det.

atombomb

Sover hos dig på din nåder, Rör dig fast jag inte får det

Önskar att jag bara drömde, Att det var en vanlig söndag

Måndag morgon förra året, Ångrar hela förra året

Ångrar att jag aldrig svara, Att jag bara lät dig vara

Samma nätter väntar alla, Utan dig är alla kalla

Långa mörka utan sömn, Du ligger med nån annan tönt

Den här stan är ägnad dig, Alla gator hånar mig

Mina tårar din stad vet att allt är alldeles för sent

Jag vet jag har mig själv att skylla, Har vetat det varenda fylla

Varje gång jag skakat hem och längtat efter dig igen

Alla filmer alla böcker handlar om dig

alla ryggar tillhör dig tills jag går fram

”Förlåt jag trodde det var nån annan” 

Samma nätter väntar alla- Markus Krunegård

Vad är det jag inbillar mig egentligen? Att allt är en saga? En amerikansk Highschoolfilm? Det är det inte. Men gud, jag håller nästan på att bli kär. Och det vill jag inte. För det gick sannerligen inte bra sist. Det slutade med med tårar, tårar och brusten vänskap och undvikande blickar i korridorer, kinder som blir röda och varma. Jag är så rädd, jag vet inte hur sånt här går till! Hur lär man sig? Kan man någonsin göra det? Det tror inte jag. Det är samma oavsett hur många gånger man går igenom det tror jag. Men en del får det att se så lätt ut. Bli ihop, göra slut, bli ihop, göra slut. Och så tills de dör. Jag tror aldrig någonsin att det komemr bli lätt för mig.

atombomb